Hemma efter Poltava
1997, 196 sidor, ISBN 91-7054-833-1
Författare: Sundin Sven Z
En bok om kapten Alexander Planting-Bergloo (P.-B) vid Dalregementet utifrån hans dagböcker. P.-B föddes 1688 och avled 70-årig år 1758.
P.-B var författarens farfars farmors farmors far.
Boken börjar med ett sammandrag av föregående bok, Efter Poltava, som handlar om P.-B´s vistelse i Ryssland och Sibirien efter tillfångatagandet vid Poltava.
Båda böckerna bygger i huvudsak på P.-B´s dagboksanteckningar även om Sundin enligt egen utsago har fyllt i vissa luckor med fantasins hjälp.
P.-B´s första dagbok föll i fiendens händer vid Poltava men hans andra dagbok finns bevarad.
En litteraturförteckning om 10 nummer omfattar bl a Dalregementets personhistoria.
Bokens karaktär ligger någonstans mellan roman och dokumentär och utgör ett stycke trivsamt underhållande läsning. Författaren gör en hel del lättvindiga antaganden som i någon mån förtar den historiska trovärdigheten.
Efter 13 år i fångenskap kom P.-B och många andra efter tre månaders marsch från Tobolsk till Borgå i Finland. Efter diverse strapatser till sjöss mottogs de i Stockholm, inspekterades, avdankades eller befordrades till aktiv tjänst.
P.-B beordrades efter ett halvt år, som han tillbringade hos sina föräldrar, att inställa sej vid Dalregementet. Han stationerades inledningsvis i Floda och utförde diverse förrättningar i Västerdalarna för landshövdingens räkning. Han engagerades efter hand i verksamheten vid Västerdals kompani där han som löjtnant reste runt i socknarna och inspekterade och exercerade soldaterna.
P.-B´s ryska hustru hade dött innan hans flykt och han var fortfarande ogift när han äntligen fick börja tjänstgöra som den kapten vars värdighet han tillerkänts redan sju år tidigare vid hemkomsten från fångenskapen. Han hade nu fast bostad på Leksands Noret. Rykten om än en gång annalkande ryssar förekom och övningsverksamheten i landskapet var intensiv.
1730 förde han befälet över Leksands kompani som vid den här tiden med sina 300 man var dubbelt så stort som ett normalt kompani. En av hans fältväblar var Erik Larsson Smepust som vi ju känner från dennes egen dagbok som också den redovisas i den här avdelningen av hemsidan.
Här verkar det nästan som om författaren på eget bevåg har vävt in Smepust i berättelsen, denne hörde ju till Västerdals kompani vilket finns belagt både före och efter 1730. Den första förändringen efter 1716 i Smepusts kompanitillhörighet som finns belagd är när han 1737 övergår till Livkompaniet.
Kompaniet marscherade till Vaxholm och skeppades till Värmdö för att bemanna Fredriksborgs fästning.
I ett par romantiska, bitvis erotiska, kapitel beskrivs hur P.-B under denna kommendering fann kärleken och så småningom ingick äktenskap. Här har författarens fantasi firat triumfer!
Under en rekognoceringsseglats i skärgården stötte man på några ryssar som sade sej ha farit vilse. Originellt nog städslades de presumtiva fienderna som byggnadsarbetare på Vaxholms fästning.
Leksands kompani marscherade så småningom hem igen. Familjelyckan växlade på kaptensbostället. Det första barnet, en flicka, dog i späd ålder.
Författaren fabulerar understundom väl fritt. Man får uppfattningen att regementet redan nu skulle ha varit kasernerat i Falun. Det talas om både regementsgrindar och officersmäss. Varken P.-B´s egna persondata eller familjemedlemmarnas stämmer helt överens med personhistorieverket, vem som har rätt härvidlag är dock inte så lätt att veta.
1732 drogs P.-B in i en rättsprocess mot en regementsskrivare som anklagade P.-B för förfalskning av en löneväxel. Han dömdes men överklagade med adelsmannens rätt till högre instanser men fälldes även där. Inom kort stod dock regementsskrivaren själv inför rätta för oredig vandel och slutet blev att P.-B fick viss upprättelse, återfick sin tjänst och återvann många av sina officerskamraters förtroende.
I Dalregementets personhistoria ter sig saken något annorlunda. Där kan man läsa att många av officerskamraterna tog avstånd från honom och att han avstängdes från sin tjänst fram till sitt avsked.
Hans hustru insjuknade och dog 1734 (1738 enligt personhistorien) efterlämnande en liten dotter.
P.-B´s hälsa vacklade tidvis då han plågades av gamla krigsblessyrer som till och från gjorde honom tämligen invalidiserad. I viss mån återhämtade han sej med hjälp av Carolus Linnaeus ”Tinctura Solaris”.
Stora Daldansen inträffade 1743. P.-B ombads att leda marschen mot Stockholm men lyckades slingra sej ur det som skulle visa sej bli en katastrofal händelse. Avsevärt utrymme i boken ägnas åt just denna händelse och trots att P.-B´s dagboksanteckningar inte har legat till grund för detta avsnitt så väver författaren in honom i händelseförloppet.
Vid den här tiden befann sej avsevärda ryska trupper spridda på Värmdön för att, enligt författaren, förhindra ett danskt angrepp. I ett märkligt kapitel får vi uppleva hur P.-B här återfinner sin ryske son för en kort tid.
Återstoden av boken redogör för hur P.-B reser omkring och hälsar på gamla bekanta och återser sin födelsebygd i Jämtland. Han beskrivs som en flitig skidåkare även i sitt sjuttionde och sista år. Ytterligare ett erotiskt avsnitt infogas innan han i det sista kapitlet tar sitt sista andetag och den vakande hustrun sluter hans ögon.
Som tidigare sagt så är boken ett stycke trivsam och underhållande läsning men den historiska trovärdigheten vacklar betänkligt.
Ytterligare några rader om P.-B återfinns i ett osignerat och odaterat dokument i arkivalieavdelningen på denna hemsida.